talet

Nu har det gått tio år och vår tid på den här skolan börjar närma sig sitt slut, tack och lov för det! 

Resan har dock varit både lång och jobbig, fylld med skratt och gråt men jag skulle omöjligt kunna ha en bättre klass att göra denna resa med. 

Tiden går fort när man har roligt. 

Eller nått sådant...

Men hursomhelst så har vi nu klarat av grundskolan och är redo att söka nya äventyr på nya skolor. Jag vet att jag kommer få nya vänner och en ny klass, men ingen kommer kunna ersätta er som jag nu har känt under så lång tid. 

Så, vad har skolan lärt mig? Hm, tror det mesta jag har lärt mig av skolan inte har med den faktiska undervisningen att göra utan med de upplevelser jag varit med om under min skoltid. 

Men visst, lektionerna har väl lärt mig en del med så som ekvationer och en massa andra saker jag redan har glömt. Man kan väl säga att jag inte har varit den mest uppmärksamma eleven på lektionerna haha...

Och snart så börjar nästa kapitel i våra liv; gymnasiet. Förhoppningsvis blir detta lugnare och mindre stressigt än det senaste halvåret har varit.

Men detta är slutet på vår saga, eller i alla fall detta kapitlet.

sammankoppling

Sammankoppling

Oönskad - Förintelsen

Jag tänker jämföra Annas situation i boken oönskad med förintelsen som startades av nazisterna under andra världskriget. Flera miljoner skickades till dessa läger av Nazistregeringen under åren 1939-1945 och väldigt få återvände levande efter kriget tog slut. 

Likheter:

Under förintelsen så blev judarna och andra minoriteter satta i arbetsläger där de fick arbeta ihjäl sig eller dog på grund av de dåliga hälsoförhållandena där. Detta kan jämföras med boken då de oönskade barnen tvingas arbeta under dåliga förhållanden mot deras vilja. En annan likhet är hur de oönskade målas upp av regeringen, de blir beskyllda för många av de problem som finns, precis som judarna blev under förintelsen.

Skillnader: 

I koncentrationslägren tvingades fångarna arbeta tills de dog, medan de i boken bara var där tills de blev vuxna och sedan sålda som slavar till olika önskade personer. De blev också satte i lägren (institutionerna) av olika anledningar. I boken blev de satta i institutionerna på grund av brott som deras föräldrar begått medan de i koncentrationslägren blev satte där på grund av hat mot deras folkgrupp. I fånglägren var oddsen att överleva mycket låga, medan de på institutionerna var menade att överleva för att sedan säljas vidare.

Vad ska du bli när du blir stor? (kinda goes off topic after a while)

Vad ska du bli när du blir stor?

För mig är det såhär: Jag avskyr att bli frågad vad jag ska göra i framtiden då jag helt enkelt inte har planerat något och inte vill tvingas göra ett sådant val så fort frågan ställs. Det är som om alla som ställer den frågan räknar med att jag har mitt liv perfekt planerat från födelse till död. 

Men det har jag inte. 

Jag vill inte behöva planera för hela mitt liv när jag bara är 15 och inte ens vet vad jag vill göra i framtiden. Alla (i detta fallet lärare, familj och vissa vänner) sätter en massa press på mig och pratar med mig som om jag vore sämre än alla andra bara för att jag inte är perfekt. På vilket sätt påverkar det ens dem? Inte alls. Jag får göra precis vad fan jag vill med mitt liv och jag hatar tanken på att alla andra jämt och ständigt ska lägga sig i och försöka få mig till att göra något jag inte vill. Jag har bara ett liv (tror jag?) och jag tänker inte låta det styras av andras viljor och tankar om vad som är bäst för mig. Jag är faktiskt inte helt dum i huvudet och jag behöver ingen annan att tänka åt mig, jag klarar det utmärkt själv. Så snälla; lämna mig ifred, jag behöver inte era ’‘visa’’ råd och klarar mig bättre själv. 

När jag frågar vad som gör era råd så jävla mycket bättre än mina egna tankar och funderingar säger ni livserfarenhet. Är det det enda argumentet ni har för att jag blint ska följa er? 

Hahahahaha.... patetiskt. Men ni har bara erfarenhet av ert eget liv, vad skulle det ge mig om jag ville ha ett annat? Ingenting. Jag vill inte ha ett tråkigt kontorsjobb där jag inte gör annat än att bara sitta ner och göra en massa uppgifter. Om jag vill ha ett annorlunda liv, där jag faktiskt gör något som gör mig lycklig, inte något som jag gör bara för att dra in pengar, vad säger ni då? Att jag kommer misslyckas, att allt jag drömmer om kommer gå åt helvete och att mitt liv till slut kommer bli lika tråkigt och enformigt som ert. 

Och snälla kom inte med skiten om att jag bara är en gnällig unge, jag vill inte höra det. Är ni mycket bättre? Ni gnäller jämt om era jävla problem och förväntar er att världen skulle lyssna. Here is some news: NO ONE GIVES A FUCK.  När ni dör, vad kommer ni bli ihågkomna för? Att ha varit ännu en i mängden som endast betydde något för sin familj och att samhället i stort fullständigt sket i att du försvann från världen? Kul för er. Jag vägrar ha det så. Jag vill inte vara en i mängden. Bara för att ni är lyckliga med det betyder inte det att alla andra känner likadant. 

Ni är inte kritiska till någonting, ni bara sväljer all skiten som världen försöker mata er utan att någonsin tänka på det. Ni lever i tron om att allt kommer lösa sig till slut utan att ni ens ska behöva röra ett finger. Era största problem är att ni kommer behöva handla senare i veckan. Res på er och gör någon faktiskt skillnad i världen! Eran existens påverkar inte ett skit och ni kommer dö bortglömda utan att ha gjort någonting av betydelse.

Fuck you society.

Krönika uppsats sak typ liksom

Hur språk påverkar samhällets kommunikation

En persons språk är en väldigt stor del av ens identitet och spelar väldigt stor roll i hur man ses och uppfattas av andra och detta tror jag är väldigt viktigt att förstå för att underlätta kommunikationen mellan folk med olika bakrund och språk.

Jag tror att detta har blivit ett allt allvarligare problem på sistone då folk sällan har rört sig så mycket som nu och det finns många kulturella konflikter mellan två kulturer med olika språk och traditioner. Hur detta problem ska lösas är en fråga som hela samhället bör ta ansvar för och arbeta mot då det påverkar alla vilken del av samhället man än tillhör. 

Vissa säger att man ska begränsa invandringen för att minska antalet utländska personer som bosätter sig här och på så sätt minska kommunikationsproblemen. Detta betvivlar jag dock är rätt lösning då det knappast löser problemen utan bara knuffar dem lite längre ifrån oss än de var tidigare. Jag tror att lösningen ligger i bättre utbildning inom språket och mycket mer öppenhet och respekt mellan kulturer och religioner. Det sägs att man fruktar det man inte känner till och jag tror att det är huvudproblemet i dagens samhälle. Man känner helt enkelt till för lite om andra kulturer för att man ska kunna känna sig trygg med dem omkring sig. Ökad förståelse och öppenhet kommer enligt mina hypoteser att lösa dessa problem.

Sen måste man så klart hitta lösningar till problem som rasism etc. Svaren till dessa frågor vet jag inte, men det är ett allvarligt problem som hotar samhället som helhet då det skiljer mellan person och person. Men jag tror nästan att det också kan vara fruktan för det okända och att problemen skulle kunna lösas med bättre utbildning och information.

Jag har själv inte haft mycket problem med detta då jag tenderar att anpassa mig efter vem jag talar med och anpassar mitt språk därefter för att minimera risken för missförstånd. Det är något jag tror att fler bör inse, att alla kommer inte från samma bakrund och att kunna anpassa sitt språk är en väldigt viktig del i att öka förståelsen för varandra och underlätta för samhället som helhet. 

Till exempel så kommer mitt språk att variera en del beroende på om jag pratar med en vuxen om litteratur eller om jag pratar med en av mina vänner om senaste actionfilmen. Jag tror nästan att alla har dessa språkvariationer men att få inser att de existerar då de är väldigt naturliga och inte ges mycket tanke i det dagliga livet. 

Denna skillnad är dock inte bara mellan olika folkgrupper och personer utan även mellan könen. Tyvärr har jag inte gett detta alltför mycket tanke förrän på sistone och kommer därför inte att kunna ge en alltför informerad åsikt. 

Det sägs att män är mer rakt på sak och är mer villiga att säga vad de vill och vad de tycker än vad kvinnor är. Om detta stämmer på alla betvivlar jag starkt  men jag ser definitivt var det kommer ifrån. Jag tycker dock att det är för få som stämmer in på detta för att det ska vara relevant. Det sägs även att män är mer vårdlösa i sitt språk och svär mer. Detta har jag märkt mycket i mitt eget liv då jag känner många killar som svär mycket mer än sina kvinnliga kamrater. 

Kvinnors språk sägs vara mycket mer vårdat och de sägs även vara bättre på att dölja vad de vill få ut av en konversation än vad män är. Hur mycket sanning det ligger i det senare påståendet vet jag inte, men jag betvivlar att det stämmer in på tillräckligt många för att det ska ses som fakta. Men jag håller definitivt med om att kvinnors språk är mer välvårdat och innehåller färre svordomar än mäns. 

Men som sagt så har jag inte gett språkskillnaderna mellan könen alltför mycket tanke förrän på sistone så därför kan vem det nu är som läser detta knappast se min åsikt som en informerad än. Detta är inget annat än antaganden och spekulationer och de bör bli behandlade som sådana. 

Men jag tror att en ökad språklig flexibilitet är nödvändig för att vi ska kunna kommunicera till vår fulla potential.

krönikan

Krönikan

Jag går i åttan och livet är en ända stor röra. De saker man en gång såg fram emot verkar nu inte lika frestande längre. Gårdagens drömmar har helt enkelt blivit utbytta mot nya drömmar. Drömmar om att stå på scen med en gitarr på scen, drömmar som ingen annan har någon som helst förståelse för. Men är man envis och besluten som jag är så skiter man till slut i vad andra säger om ens drömmar. Efter tag så försvinner helt enkelt lusten att göra ännu en uppgift som bygger på att repetera samma gamla saker för femtiofjärde gången. Jag ser helt enkelt inte meningen med att göra allt detta. Så klart så hör jag konstant klagomål från lärare och familj och jag undrar: Har de aldrig haft egna drömmar som de hade varit villiga att offra allt för att uppnå? Kan de verkligen vara så förståelselösa? Och deras tjat gör inget annat än att elda upp mina känslor.

Kort sagt: Jag har satt mina ögon på ett mål och verkligen ingenting kan hindra mig från att nå dit. Detta tycker jag alla bör göra, låt ingen annan hindra er från att göra vad ni vill göra med era liv, det är ert och ingen annans.

läsreflektion

Takeo ska försöka lönnmörda Tohan klanens ledare: Ilida. Detta är dock svårt eftersom Ilida är den mest välbevakade personen i hela landet. Men Takeo ska dock följa med sin adoptivpappa Otori Shigeru till Tohans huvudstad: Terayama för ett giftermål mellan Shigeru av Otoriklanen och Kaede av Seishuuklanen. Det blir dock problem när Kaede och Takeo träffas för första gången, de blir genast förälskade och detta märker Takeos lärare Kenji, men han försöker inte göra något åt det. Takeo måste också försöka handskas med sina övernaturliga förmågor som bara en grupp som kallas 'släktet' har. Kenji avslöjar att Takeos pappa var en del av släktet och han Takeo också skulle tvingas gå med någon gång under sitt liv. Takeo har dock svurit att stanna med Shigeru tills Ilida är död. Om Ilida dog skulle Tohanklanens dominans i mellersta landet försvagas och klanen Otori skulle kunna ta tillbaka vad som en gång var deras.

Tutankhamun

SAK

Deckare (or something similar, but you get the point)

Deckare (or at least a good story)

Läslogg

Boken heter Sagan om konungens återkomst och skildrar händelserna som följer 'Sagan om de två tornen'. Handlingen i början av boken handlar om när trollkarlen Gandalf och hoben Pippin för första gången anlände till staden Minas Tirith. Sagan om konungens återkomst är den sista delen i den episka trilogien om Frodos uppdrag att föra den enda ringen till Mordor.

Denna delen fortsätter med Gandalfs och Pippins ärende i Minas Tirith. De pratar med Denethor, mannen som håller tronen tills att den rätta kungen återvänder. De avslöjar att Denethors son, Boromir är död vilket förmörkar Denethors sinne. För att försöka lindra Denethors sorg så friviliganmäler sig Pippin som tjänare åt honom. Pippin får även träffa en annan av Denethors tjänare, Beregond, och de har ett långt samtal om Pippins hemland, Fylke, och Minas Tiriths framtid.

Historian (edited)

Det var mörkt, det enda ljuset var månens bleka sken som lyste upp de mörka sanddynerna som annars var så ljusa i solens värmande sken. Det var stilla om natten, inte ett ljud hördes, inte ens vindens vinande kunde höras denna stilla natt. De oändliga sanddynerna sträckte sig så långt ögat kunde se och antagligen långt bortom även det. 

Detta var den andra dagen han hade tillbringat i denna stekande mardröm. Endast två dagar hade passerat, en tid som kändes som evigheter i detta land. Hur han ens kommit dit från början kom han knappt ihåg, han mindes bara ett starkt sken och sedan en kraftig smäll. När han vaknade upp var han här, mitt ute i en stekande öken, övergiven och ensam, utan en aning om var han faktiskt befann sig. Under dessa dagarna hade hans primära fokus varit att hitta vatten, trots att han inte var törstig. Men det fanns inget vatten... Detta enda som fanns var sand, sand och mer sand så lågt man såg.

Efter tre dagars vandring i jakten på vatten hittade han något, vad det var visste han inte om det ens var någonting och inte bara ännu en illusion orsakad av den extrema hettan och bristen på vatten. Men vad det än var så var han glad att han hittade någonting i denna ödemark, även om det så bara var en sten. En förbannad sten. Men när han äntligen anlände till det enorma stenliknande objektet såg han att det var långt mer än bara en sten. Den var alldeles svart och täckt med främmande inristningar. Dessa symboler täckte hela stenen och bildade mönster och bilder. Det var inga hastigt inristade runor heller. De var perfekt symetriska och många detaljer var uthuggna, detaljer som skulle kräva mycket tid och omsorg att göra. Han granskade stenen, lät ögonen glida över alla dess ytor.

Det var en obelisk. Den hade en kvadratisk form som sträckte sig upp mot den klarblåa skyn. När han vidrörde den kände han den brännaned värme som stenen fått av oändligheter i detta land. Detta var ett tecken på liv, naturen skulle omöjligt kunna ha skapat detta själv. Men vem, och varför? Och levde än den som reste denna obelisk? Det var frågor som han visste att han inte skulle få svar på, för vem skulle kunna svara honom? Han visste mycket väl att han var ensam här. Det var möjligt att någon hade levt här, men de måste i så fall försvunnit. Ännu en gång återkom frågan; varför? Det var möjligt att denna obelisk berättade om det, men eftersom han inte förstod vad som stod där så kunde han bara anta...

Han undersökte den mystiska obelsiken under de få soltimmar som fanns kvar av dagen. En sak han lade märke till var att ett speciellt tecken var återkommande, det fanns på nästan varje rad av runor och tecknet stod även ovanpå obelisken gjutet i något främmande material från länge sedan. Symolen stod som ett vakande öga över den svarta obelsiken, något som verkade lite skrämmande då han inte visste vad det innebar. 

På natten noterade han hur obeliskens text nästan började lysa, det var som om den plötsligt vaknade till liv efter en lång och djup sömn. Den nu svagt grönlysande obelisken delades och öppnade upp sitt inre. Det var nu åtta delar som svävade i perfekt symmetri som om någon osynlig kraft höll dem på plats under denna besynnerliga händelse. I dess centrum fanns det ett grönt klot som lyste upp marken omkring honom. Vad det var som hände var svårt att säga, men hans nyfikenhet övervann snart hans rädsla. Han sträckte ut sin hand för att iallafall få vidröra det mysteriska klotet innan obelisken återgick till sitt tidigare stadium. Allt eftersom hans hand närmade sig kände han hur marken började skaka, hur själva jorden gav vika under honom. Men precis innan han kunde vidröra klotet försvann marken under honom och drog med sig honom ner i djupet.

När dammet väl hade lagt sig så blottades hela obelisken, det visade sig att den var mycket större än vad man hade sett från ytan. Nu var hela obelisken öppnad och fortfarande följde den den perfekta symmetrin från tidiagre. Han ville komma närmare den, men han kunde inte röra sig, det var som han var dömd att beskåda obeliskens tillvaknande, utan att själv ha någon roll i det hela. Ur obelisken trädde en mörk figur fram, trots det starka skenet kunde han inte riktigt placera vem figuren var. Den mörka figuren kom allt närmare, till slut så pass nära att han skulle ha kunnat vidröra den om han fortfarande besutit förmågan att röra sig. När figuren äntligen blottade sitt ansikte drabades han av en plötslig skräck, ansiktet var inte mänskligt. Det var något äckligt och förvridet som nu stod framför honom. 

Läsförståelse

Läsförståelse

Oden och hans bröder skapar jorden

1. Ve och Vile
2. Ymer
3. Jätten Bergelmer simmar genom blodströmmen
4. Oden, Vile och Ve

1. Bergelmers hustru
2. Håret klippte de till träd och buskar
3. Därför att han hade blivit huggen många gånger
4. De tog Ymer skalle och satte den över hela världen
5. Bröderna formade kullar och slätter av Ymers kött och muskler

1. Norden då Oden var den nordiska religionens högsta gud.
2. B, En skapelseberättelse
3. Hur världen skapades
4. Att en jätte simmade igen blodströmmen med sin fru.

Radioprogram

http://98tom02.blogspot.com/2012/02/radioprogram.html

Manus till radioprogrammet

Manus 

Tom:   Hälsa: Hej och välkomna till vårt radioprogram jag heter Tom,


Alex:    och jag heter Alex och i det här radioprogrammet ska vi berätta lite om våra böcker som vi har läst. 

Tom:   Berätta kort om vad det handlade om: Toms bok: min bok handlade om en kille som heter Pontus som är skejtare. Boken började med att dom var i ett parkeringshus och skejtade för att dom tyckte att det var bättre att skejta på betong. Jag tyckte att det gick lite upp och ner i handlingen men annars var den bra. Boken rekommenderas till folk som gillar skejting.

Alex:   Alexs bok: Min bok handlade om två personer i medeltida japan som kämpar för att överleva i ett krigshärjat japan. Jag tycker att boken har en bra handling och är väl skriven. Jag rekommenderar denna bok till alla som gillar fantasy och historiska böcker. Jag tycker inte att det finns något dåligt med denna boken, jag gillar språket, handlingen och karaktärerna då de är mycket bra beskrivna. Jag tycker att den ger en mycket bra bild av miljöerna och jag tycker att karaktärerna handlar inte allt för overkligt. Jag tror att min bok passar lite äldre ungdomar bättre.

Tom:   Vad definierar en bra bok: Den ska vara väl skriven och ha en bra handling som helst inte ska vara allt för tramsig. Men sedan är det ju så att personer gillar olika böcker, men detta är vad jag tycker. Enligt mig ska den gärna vara lång och ha många miljöbeskrivningar. Jag gillar ofta när böckerna skildrar något som jag själv inte har upplevt. Jag gillar till exempel inte när en bok handlar om bara sociala problem, även om det ofta blir bra när det inte är huvudproblemet. Böcker som till exempel handlar om en vanlig person med alldagliga problem intresserar mig inte mycket då jag tycker att sådana problem ser jag tillräckligt av i verkliga livet. 

Alex:   Böcker jag rekommenderar: 

Alex: Jag rekommenderar Dan Browns Da Vinci-koden då den är väl skriven och har en intressant handling med både konspirationer och mord. Jag rekommenderar boken till alla som har tålamodet att orka läsa ut den och till de som gillar en lite längre spänningshistoria. Jag rekommenderar även en av hans andra böcker som heter Änglar och demoner som inte är allt för olik Da Vinci koden. Den har en liknande handling och är ganska lik i allmänhet. 

Tom:   Tom: Jag rekommenderar ingen bok för jag kommer inte på något.

Diskusionsfrågor

Den boken jag läser (på kudde av gräs) tycker jag är en bok för lite äldre ungdomar då den innehåller en del grova beskrivningar av mord och liknande.

Jag tycker att det främst är språket och handlingen som utmärker en bra bok, men det finns så klart andra faktorer såsom miljöbeskrivningar 

Eftersom jag läser andra delen av en bok så börjar den lite min i handlingen och därför avviker den från mönstret.

Mindmap

Storyline del 2

Kapitel 1 Den nya världen

Den 6  April 1775

Det var en tidig vårmorgon och solen hade precis börjat stiga. Men trots tiden var hamnen i allra högsta grad levande. Folk höll på att lasta på stora lådor på ett snart avgående skepp eller att ta farväl av kära som snart skulle fara iväg. Någonstans långt borta hördes en fiskmås gälla skrik. Den kalla daggen låg fortfarande kvar på bladen, vilket fick träden att glänsa fint i morgonsolen. Luften var dock fortfarande kall efter den kyliga natten och stank av tång och fisk. Vattnet glänste vackert när solens första strålar nuddade dess kalla, mörkblåa yta .

Mitt i den stirriga folkmassan skulle precis en ung man stiga på ett skepp till  den så kallade ’‘nya världen’’ för att börja om på nytt. Hans familj hade betalat en mycket stor summa riksdaler för att ens få honom så har långt, och dyrare skulle det bli. Men han hade ändå ingen direkt anledning att oroa sig eftersom majoriteten av hans kostnader redan hade blivit betalade. 

Skeppet, som han skulle nu skulle befinna sig på under den långa resan, hette Victoria och hade en svensk flagga hissad högst upp på masten. Det lilla träfartyget skulle lämna Göteborgs hamn när kyrkans klocka ringde sju gånger.

Inuti var skeppet litet och mörkt, men det var inte någonting i jämförelse med den hemska lukten. Stanken han nu kände var obeskrivlig, det luktade rutten fisk. Han hade svårt att finna sig i att tillbringa de närmaste veckorna i denna håla. Men han fick inte klaga, för han var lyckligt lottad som ens fick den här fantastiska chansen. 

De flesta som steg på skeppet var ensamma män som skulle skickas till Amerika för att arbeta in tillräckligt med pengar för att betala för restan av deras familjers resa. Visst fanns det andra också, men de var mycket få. Men en sa hade de alla gemensamt; de var ensamma. Anledningen till detta var mycket enkel, det var helt enkelt för kostsamt att skicka iväg flera familjemedlemmar. Alla tycktes vara ganska exalterade, men ingen verkade direkt glad över att ha blivit utvald att åka iväg. Själv kände han en blandning av rädsla och ensamhet. 

Strax efter att han hade lämnat sina saker tog han upp den enda boken han ägde. Det var en liten del av bibeln. Han förstod inte mycket av de tecken som stod där, men det var ändå ett mycket värdefullt föremål för honom. Den var mycket sliten, vilket inte var konstigt med tanke på hur ofta den hade blivit läst under årens gång. Boken som han nu höll i handen var hans enda minne av sina nu bortgångna föräldrar. En enda liten trasig bok var det enda han hade kvar. När han tänkte en längre stund på det hela kom han fram till att han var helt ensam här i världen, helt ensam... Men han var alltför stressad för att hinna tänka på det nu. Båten skulle snart lämna hamnen. 

Men han antog att han skulle ha tid att ta sig till puben längre ner på gatan. Där skulle han köpa med sig lite brännvin till resan, och om tiden räckte ta sig ett glas där med. När han väl var inne på den mörka puben kände han en stark lukt av sprit och mat. På väggarna hängde tavlor med alla möjliga motiv, allt ifrån tidigare ägare till olika landskap. Många av tavlorna såg ut att vara gamla och hade många fläckar på sig.Den mörka puben  var full av folk, mestadels sjömän och en och annan resenär som väntade på en båt någonstans. När han lyckats tränga sig igenom den muntra folkmassan och fram till den smutsiga disken undrade bartendern vad han ville ha. Efter en stunds betänketid bestämde ha sig för att beställa ett glas av det billigaste brännvinet de hade. Han kunde mycket väl ha köpt det dyrare vinet, men han ville inte riskera att inte ha råd med resan. 

Vinet som nu stod framför honom saknade både färg och lukt. Det smakade beskt, riktigt beskt. Han kunde inte komma ihåg att han någonsin hade smakat ett så starkt vin. Ett par glas senare var världen snurrande. Vinet hade haft en mycket oväntad (och oönskad) effekt. Denna effekt hade lett till att han började känna sig både trött och yr. Han lutade sig mot disken och bad om att få ett glas vatten. Medan han väntade på vattnet började han att studera folket därinne. Hans uppmärksamhet drogs snart till en mycket högljud grupp. Gruppen, som verkade bestå av fem män av varierande ålder, såg ut att spela någon form av kortspel. 

Men han hann knappt mer än att kolla på dem innan bartendern gav honom ett glas med vatten. Vätskan i träkoppen såg inte ut som vatten, det var snarare mörkt och grumligt. Han tänkte inte dricka det där, vad det än var. Han tänkte minsann klaga för detta.Vatten borde enligt honom vara klart och kallt, inte ljummet och smutsigt. 

Han lämnade koppen med det smutsiga vattnet och försökte få kontakt med den något knubbiga bartendern som stod ett par meter ifrån honom. Men bartendern var så pass upptagen med något annat att han inte verkade svara på någons beställningar. Vad han höll på med såg han inte, men av ljudet att döma bråkade han med någon. Den biten av bråket han hörde tycktes handla om en obetald skuld. Fler detaljer än kunde han tyvärr inte uppfatta. Personen som han bråkade med hade mycket fina kläder. Mannen såg ut att tillhöra adeln eller i alla fall ha mycket pengar. De andra människorna inne på puben sa att mannen var Karl Knutson och att han var den som ägde huset som de befann sig i.

Då hörde han något som kom väldigt olägligt; de sju klockslagen som han hade väntat på hela morgonen. Det kunde inte ha kommit olägligare, han var fortfarande dåsig efter vinet och så var han tvungen att knuffa sig igenom massan för att ens komma ut. Det och det faktum att han hade träskor som var svåra att springa i ledde till att han snubblade innan han ens kommit ut på gatan.

När han höll på att resa på sig såg han hur skeppet sakta flöt iväg mot horisonten. Vilket misslyckande denna dag var. I alla fall så här långt, även om han tvivlade kunde man ju alltid hoppas på att något bra skulle hända senare framåt dagen.

Nu visste han inte riktigt vad han skulle göra, han ville knappast återvända hem då hans något stränga föräldrar antagligen skulle bestraffa honom på något sätt. Men var skulle han annars ta vägen? Och hur skulle han göra med alla brev de skickade? Men det största problemet återstod dock; pengarna. Hans familj räknade med att han skulle sända en liten summa pengar då och då för att så småningom kunna betala hela familjens färd till Amerika.

Då fattade han ett av de sämsta besluten som han någonsin fattade. Han skulle ljuga. Han skulle svara på alla brev de skickade och säga att han hade det bra i Amerika. Vilket resultat detta skulle få i det långa loppet hade han inte en aning om och det orkade han ärligt talat inte bry sig om nu. Livet hade tillräckligt med bekymmer nu. Han fick ta det som det kom för det fanns inte mycket mer att göra. 

Han antog att han kunde följa landsvägen tills han hittade någonstans där han kunde börja om på nytt. Den tanken fick honom att känna som om allt skulle ordna sig till sist. Men den långa resan återstod dock...

Kapitel 2 Misslyckandet

Den 30 April 1775

Drömmen var krossad. Alla hans förhoppningar om att kunna börja om igen hade misslyckats. De senaste veckorna hade han stannat på ett gammalt värdshus och desperat försökt att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att betala för mat och husrum. De mynt han hade med sig från början hade inte räckt långt. Pengarna hade räckt i ungefär en vecka, en fjärdedel av den tiden han hade hoppats att de skulle räcka.

Varför det hade blivit så här visste han inte, men han misstänkte att  tanten som ägde stället hade märkt att han hade pengar och sedan höjt priset för honom. Denna misstanke var inte en obefogad sådan då han faktiskt hade sett hur hon sneglade på folks värdeföremål. Tanten såg mycket gammal och sliten ut och det var något som hon använde mycket flitigt. De flesta besökarna trodde att hon bara var någon gammal tant som inte visste någonting, men det var hon minsann inte. Efter de veckorna som han hade tillbringat där hade han sett allt möjligt folk som hade kommit och gått. När han först anlände tänkte han inte stanna där mer än i ett par dagar, men så hade det inte blivit. Han försökte intala sig själv att det var det goda ölet eller den fina naturen som omgärdade huset som höll kvar honom. Men sanningen var en annan; han var skuldsatt. Och det var ingen liten skuld heller. Han var skyldig hela sju riksdaler till den där gamla tanten. 

Det var i princip omöjligt att tjäna ihop sådana summor pengar utan att antingen stjäla eller arbeta av skulden, vilket skulle tvinga honom att arbeta på gården under avskyvärda förhållanden tills han hade arbetat av skulden. Han ville verkligen inte göra det då han sett hur hon behandlade de andra drängarna på värdshuset.

Området kring huset bestod mestadels av barrskog, men det låg en del åkermark längre ner på vägen. Det var en mycket vacker syn på våren, alla knoppar som började slå ut och fåglarna som kvittrade när solen gick upp. Om situationen hade varit en annan hade han nog varit ute för att vandra i skog och mark nu, men det fick han inte göra ty den där förbannade tanten inte lät honom på grund av rädsla att han inte skulle betala sin skuld. 

Medan han tänkte på läget tittade han ut genom rumsfönstret. Fönstret i hans rum var riktat mot staden som låg en bit västerut. Det ända man kunde se var en och annan rökpelare som sakta steg från något hus och det höga kyrktornet som pekade upp mot skyn. Det ynkliga tornet såg inte ut att vara något viktigt på så här långt avstånd, men om man var närmare så var det en riktigt mäktig syn. Stadens kyrka var mycket gammal och det fanns oändligt med myter som var i cirkulation gällande den. Men den var även en mycket vacker kyrka. Han hade dock endast besökt den ett par gånger och det var när hans far hade tagit med honom in för att hjälpa till att sälja allt de odlat under årets gång.

Men dagarna då hans fader tagit med honom var nu borta sedan länge. Alla dessa minnen fick honom att nästan längta tillbaka dit, till den livliga staden. Han svor tyst för sig själv över att han hade missat båten och satt sig själv i den här situationen. Men saknaden av den stora staden var ingenting mot vad han saknade sin egna familj. Han längtade helt enkelt hem, något som han inte kunde göra något åt. Eller, egentligen kunde han bara gå rakt hem och erkänna allt, men rädslan för vad som skulle hända om han faktiskt gjorde det var något starkare än hans hemlängtan.

När han var som djupast nersjunken i sina tankar ställde plötsligt den gamla tanten framför honom. Det var ingen vacker syn, nej,  hennes rynkiga ansikte var format till ett tandlöst grin. Han insåg genast vad hon ville, hon ville ha pengarna. 

Hur han skulle lyckas med att undvika att behöva skriva på ett förnedrande kontrakt där han frivilt skulle gå med på att arbeta under slavliknande förhållanden utan betalning under flera år bara för att bli av med sin skuld visste han inte, men han var tvungen att komma på något snabbt. I hans huvud började då alla minnen av sina dagar som dräng spelas upp igen.

Den 3 Oktober 1771

Den kyliga höstvinden trängde igenom både täcket och den filt han hade över sig. Den kalla luften kom in genom de många sprickorna in väggarna. Eftersom han ändå hade vaknat tänkte ha natt han ändå kunde stiga upp nu, det fanns ändå ingen mening med att ens försöka somna om då den kalla luften skulle hålla honom vaken. Ingen märkte när han steg upp ur den säng han delade med sin bror. Som vanligt på morgonen (i alla fall när det var höst och vinter) hämtade han ved till en varm brasa som förhoppningsvis kunde värma upp det lilla huset som han delade med resten av sin fattiga familj. Resten av hans lilla familj tycktes fortfarande sova djupt. Klockan tycktes vara före lite före sju då solen precis hade börjat stiga. Solen var än så länge bara en liten ljusstrimma långt bort vid horisonten. Det fanns inte mycket han kunde göra så här dags då dagens höjdpunkt var när hans fader skulle ta med honom till stan för att sälja de sista potatisarna som de hackat upp under de senaste veckorna. Han antog att han kunde börja förbereda den gamla trävagnen och lasta på allt som skulle säljas. 

Egentligen skulle hans äldre bror följa med fadern, men han hade insjuknat i en kraftig feber och tvinats ligga i sin säng i flera dagar. Han pratade knappt och åt gjorde han inte. Modern bad en bön för honom varje kväll innan hon gick till sängs. Alla var oroliga för honom då hans tillstånd förvärrades för varje dag som passerade. Modern hade kallat in en präst för att han skulle kunna utplåna demonen i honom. Själv trodde han inte att det berodde på någon demon utan snarare på det faktum att han antagligen ätit något dåligt. Prästen verkade förstå att det inte fanns mycket man kunde göra för honom. Han sa att hans liv var i guds händer och att vi skulle trösta oss med att han skulle till ett bättre ställe, där han var för evigt med den underbara herren. Själv hade han börjat tvivla på allt tjafs om gud och djävulen. Gud gjorde ändå inget för människan förutom att ställa till besvär och att straffa folk för att de försöker överleva. 

Mitt i hans tankar hörde han sin bror hosta kraftigt. Han rusade genast för att försöka hjälpa sin sjuke broder. Brodern fortsatte att hosta kraftigt medan han själv desperat försökte komma på något sätt att hjälpa honom. Efter ett kort ögonblick av ren panik väckte han sina föräldrar. Föräldrarna reagerade först inte på vad han sa, då de precis hade vaknat. Det var först efter ett par oroliga sekunder som de faktiskt vaknade och reagerade på hans skrik. När hans fader väl hade förstått vad situationen handlade om flög han upp ur sängen och fram till brodern. Mamman reste sig inte lika snabbt, men när hon väl kommit upp ur sängen gick även hon fram till den nu så klena pojken som ensam låg i sängen. Hon kände varsamt på hans panna. Den var så pass varm att hon tyckte att vi skulle ta av hans täcke för att han inte skulle svettas för mycket, men när de avlägsnade filten såg man hur brodern kröp ihop som om han frös. Mamman lade genast tillbaka filten. Då sade pappan: Vi kan inte ha det så här, pojken plågas ju! Vi får hämta prästen. Efter en kort konversation mellan hans två föräldrar blev han utsänd för att springa till kyrkan ett par hundra meter bort vid byn och hämta prästen. Han insåg att de träskor han oftast använde inte skulle hjälpa mycket nu.

Den gamla trädörren som ledde ut till vägen var tung och gångjärnen var rostiga. Gården hade tillhört familjen i flera generationer. Det hade varit nära att familjen hade behövt sälja den när skördarna hade slagit fel. Men de hade alltid klarat sig på något mirakulöst sätt. Vägen som ledde till kyrkan var smal och gammal, några trodde att den hade varit där före man byggde huset. 

Den 5 Oktober 1771

På den träskylt som hastigt hade snickrats ihop stod det följande: Per-Gustaf Nilson 28 Mars 1759- 3 Oktober 1775. Prästen stod och predikade om allt från hur Per hade varit när han levt (trots att han inte kände särskilt bra) till hur viktigt det var att man aldrig slutade tro på gud. Talet skilde sig inte mycket från de andra tal han höll när andra människor gick bort. Det kändes som om detta tal bara var ett i mängden, som om prästen inte brydde sig ett dugg om det faktum att hans bror avlidit. Han blev både arg och ledsen av detta. Familjen hade spenderat sina sista slantar på denna begravningen, och den borde i sådana fall ge honom ett värdigt avslut på livet. Men, nej byns präst brydde sig inte alls om de fattiga och magra invånarna i byn, bara han fick sin tiondel blev han nöjd. Olof var en usel präst, visst han gjorde sitt jobb men han gjorde det varken bra eller brydde sig om resultatet.

Den 30 April 1775

Alla minnen...Av alla personer som hade dött i hans familj var nog brodern den han saknade mest, visst han saknade sina föräldrar med men de hade inte stått lika nära varandra som de två bröderna. Det var helt enkelt för mycket. Plötsligt upptäckte han att den svartklädda tanten fortfarande granskade honom. När han återhämtat frågade han vad tanten ville. Svaret var väldigt förutsebart: Pengar. Han lovade att hon hade mer pengar än hon någonsin skulle kunna spendera under kvarstående delen av sitt liv. Utan att ens känna henne hatade han tanten, under de närmaste veckorna hade han lärt sig en sak; pengar ställde bara till problem. Pengar verkade vara allt världen handlade om nuförtiden. Han gav det enda myntet han hade kvar, ett tioöresmynt. Han visste mycket väl att det inte skulle göra mycket åt skulden, men han antog att varje öre skulle hjälpa till en liten bit. Det gamla myntet låg snart djupt nere i hennes ficka, tillsammans med flera andra mynt som hon lyckats få ut ur gästerna på värdshuset. Detta var en konversation han helst skulle slippa. Han var nu tvungen att betala av skulden (vilket han inte kunde på grund av pengabrist) eller att börja arbeta som dräng hos henne. 

Efter en lång och förnedrande konversation blev det beslutat att han skulle arbeta som dräng under tre års tid för att betala av sin stora skuld. Nu ångrade han alla kvällar han hade tagit ett par glas extra bara för att han hade pengarna till det. Hans kortsiktighet började nu visa sina brister, och det kunde inte ha kommit olägligare.

7 Maj 1775

Våren hade börjat komma, bladen hade slagit ut och fåglarna kvittrade. Skogen var grön igen efter alla månader av kyla. Solen steg tidigare än någonsin, men i detta fall var det inget positivt då det var då hans arbete började. Det hårda arbetet han hade blivit tvingad att göra var olidligt och ibland till och med farligt. De tunga stenar han skulle lyfta verkade väga långt över 20 kilo. Det kunde krävas flera personer för att ens lyfta upp en av dem, och det faktum att det fanns en hel åker full av stenar och åkrar gjorde inte saken bättre. Men det fanns en speciell sten som var gigantisk och som ingen hade lyckats att ens röra på.  Den gamla tanten brukade tjata om hur klena alla var som inte lyckades att lyfta den. Ibland lät hon till och med bli att ge mat till de som försökt och misslyckats, inte för att maten hon gav oss inte var särskilt bra, den bestod mestadels av lax och saltsil. Just nu fanns det få saker som han avskydde så mycket som lax. Det var det enda han hade ätit under en plågsamt lång tid (tyckte han, det hade bara gått ett en vecka) Därför lät folk oftast bli att ens röra den. 

Detta förtryck fortsatte dag efter dag, vecka efter vecka. De fick alltid samma tråkiga föda, och så var man  tvungen att arbeta från soluppgång till solnedgång. Den ända vilan man fick var på söndagarna när man skulle gå till kyrkan, visst det slog arbetet, men det var ändå inte mycket till vila. Men det var ändå veckans höjdpunkt att få gå in till stan, oftast brukade han ta en tur till stadens torg för att lyssna på alla som talade om ett bättre och rättvisare liv. De pratade om hur viktigt det var att alla hade samma rättigheter. De klagade på adeln och alla rika biskopar som bara tog alla pengar för sig själva. Han kunde inte låta bli att förundras över deras mod, han skulle minsann inte stå och säga sådant mitt ute på ett torg. Vem vet vem som skulle kunna gå förbi och höra det och sedan skvallra för polisen eller någon annan med makt? Men det fanns även andra som pratade där allt ifrån präster som talade om att tron  på gud var det viktigaste till någon rikeman som talade om att man inte skulle göra uppror mot de över sig. Alla dessa personer som sade vad de kände för och inte blev rädda för konsekvenserna, det var så här han ville att det skulle vara, alla fick säga sin åsikt och tycka vad de ville utan att någon bestämde vad man fick säga och inte. 

Efter att ha hört en speciellt engagerad person  beslutade han sig för att också tala om sina åsikter för världen och förhoppningsvis kunde hans röst också göra skillnad och hjälpa till att skapa ett bättre samhälle. Han hade sätt hur drängar och pigor behandlades av de som anställt dem. Det kunde inte fortsätta på det här sättet, villkoren var helt enkelt för dåliga. I Amerika hade de gjort uppror mot alla orättvisor och det skulle han försöka att genomföra i Sverige med. Egentligen vore det nog enklare att bara försöka spara ihop pengar till en Amerikaresa, men han hade sett hur det faktiskt var på gårdarna ute på landet. Han ville inte överge de som arbetat så hårt för någon fet gammal husbonde som själv inte gjorde något. Hur han skulle lyckas med denna nästan omöjliga uppgift hade han inte en aning om, men han skulle lyckas. Det fanns flera andra som hade (eller var) i hans situation och detta skulle han utnyttja till sina egna ändamål. Men hur han skulle bli av med sin skulden visste han inte. Ett förslag verkade dock att gå något snabbare än de andra, visst det var mer riskabelt, men om det fanns en chans skulle han ta den. Denna plan var enkel, han skulle rymma. Flykten skulle förmodligen att ske under en söndagsnatt, då tog sig tanten ofta en kvällssup. Detta faktum skulle han använda till sin fördel. Hon skulle vara så full att hon inte ens skulle märka något om han så gick rakt framför henne. Men för att vara helt säker skulle han försöka se till att hon fick lite av det starkare brännvinet som fanns i källaren. Vinet skulle förhoppningsvis ha en något sövande effekt på henne. Det borde i alla fall vara tillräckligt för att hon skulle bli lite dåsig.

Planen var inte idiotsäker, men den fick duga som den var. Och eftersom det var söndag då så behövde han inte vänta särskilt länge på att sätta den i verket. Nu var det bara att vänta på att mörkret skulle falla. Han hade alltid gillat natten mer än dagen, det var så tyst på natten, inte ett ljud hördes förutom i vissa fall då man kunde höra vinden vina i de kala trädens döda grenar. De stjärnklara nätterna var de bästa, när alla stjärnorna lyste så vackert på den annars så mörka natthimeln. 

Storyline

Den 4 mars 1775

Det var en tidig vårmorgon och solen hade precis börjat stiga. Men trots tiden var hamnen i allra högsta grad levande. Folk höll på att lasta på stora lådor på ett snart avgående skepp eller att ta farväl av kära som snart skulle fara iväg. Någonstans långt borta hördes en fiskmås gälla skrik. Daggen låg fortfarande kvar på bladen, vilket fick träden att glänsa fint i morgonsolen. Luften var dock fortfarande kall efter den kyliga natten och stank av tång och fisk. Vattnet glänste vackert när solens första strålar nuddade dess kalla, mörkblåa yta .

 Mitt i den stirriga folkmassan skulle precis en ung man stiga på ett skepp till  den så kallade ’‘nya världen’’ för att börja om på nytt. Hans familj hade betalat en mycket stor summa riksdaler för att ens få honom så har långt, och dyrare skulle det bli. Men han hade ändå ingen direkt anledning att oroa sig eftersom majoriteten av hans kostnader redan hade blivit betalade. 

Skeppet, som han skulle nu skulle befinna sig på under den långa resan, hette Victoria och hade en svensk flagga hissad högst upp på masten. Det lilla träfartyget skulle lämna Göteborgs hamn när kyrkans klocka ringde sju gånger. 

Inuti var skeppet litet och mörkt, men det var inte  någonting i jämförelse med den hemska lukten. Han hade svårt att finna sig i att tillbringa de närmaste veckorna i denna håla. Men han fick inte klaga, för han var lyckligt lottad som ens fick den här fantastiska chansen. 

De flesta som steg på skeppet var ensamma män som skulle skickas till Amerika får ett bättre liv. Visst fanns det andra också, men de var mycket få. Men en sa hade de alla gemensamt; de var ensamma. Anledningen till detta var mycket enkel, det var helt enkelt för kostsamt att skicka iväg flera familjemedlemmar. Alla tycktes vara ganska exalterade, men ingen verkade direkt glad över att ha blivit utvald att åka iväg. Själv kände han en blandning av rädsla och ensamhet. 

Strax efter att han hade lämnat sina saker tog han upp den enda boken han ägde. Det var en liten del av bibeln. Han förstod inte mycket av de tecken som stod där, men det var ändå ett mycket värdefullt föremål för honom. Den var mycket sliten, vilket inte var konstigt med tanke på hur ofta den hade blivit läst under årens gång. Boken som han nu höll i handen var hans ända minne av sina nu bortgångna föräldrar. En enda liten bok var det ända han hade kvar.

När han tänkte en längre stund på det hela kom han fram till att han var helt ensam här i världen, helt ensam... Men han var alltför stressad för att hinna tänka på det nu. Båten skulle snart lämna hamnen. 

Men han antog att han skulle ha tid att ta sig till puben längre ner på gatan. Där skulle han köpa med sig lite brännvin till resan, och om tiden räckte ta sig ett glas där med. 

När han väl var inne på den mörka puben kände han en stark lukt av sprit och mat. På väggarna hängde tavlor med alla möjliga motiv, allt ifrån tidigare ägare till olika landskap. Många av tavlorna såg ut att vara gamla och hade många fläckar på sig.Den mörka puben  var full av folk, mestadels sjömän och en och annan resenär som väntade på en båt någonstans. När han lyckats tränga sig igenom den muntra folkmassan och fram till den smutsiga disken undrade bartendern vad han ville ha. Efter en stunds betänketid bestämde ha sig för att beställa ett glas av det billigaste brännvinet de hade. Han kunde mycket väl ha köpt det dyrare vinet, men han ville inte riskera att inte ha råd med resan. 

Vinet som nu stod framför honom saknade både färg och lukt. Det smakade beskt, riktigt beskt. Han kunde inte komma ihåg att han någonsin hade smakat ett så starkt vin. Ett par glas senare var världen snurrande. Vinet hade haft en mycket oväntad (och oönskad) effekt. Denna effekt hade lett till att han började känna sig både trött och yr. Han lutade sig mot disken och bad om att få ett glas vatten. 

Sovay Bild

Sovay är en något dumstridig 17 årig flicka som bor i  England på 1700-talet. Hennes familj består av en bror Hugh,  hennes pappa och hennes invalidiserade moster. Hon har även en betjänt som heter Lydia. Hon fungerar också som en rådgivare. Hennes bror studerar vid Oxford. Pappan är känd för att ha många radikala idéer. Hon är var förlovad med en person kallad James Gilmore. Hon bröt dock förlovningen när James tog av sig ringen efter att ha blivit anfallen av en stråtrövare. vad James inte visste var att Sovay hade klätt ut sig till en rövare. Hon är också mycket envis eftersom hon ignorerade Gabriels varningar

Miljögranskare

P: Miljöerna i Sovay får mig ofta att tänka på de stora skillnaderna mellan de rika och de fattiga. Till exempel när man får läsa om ett värdshus som beskrivs som väldigt smutsigt och äckligt och advokatbyrån som beskrivs som mycket ordnad och ren.

M: Enligt mig är det lite för lite miljöbeskrivningar för att jag ska kunna leva mig in i boken. I boken beskrivs endast de ställen som är viktiga för handlingen.

I: Jag tycker för övrigt att 1700-talets England inte är den mest intressanta miljön att läsa om.