PMI För 'Kroppen'

Labbrapport 1 (Prisma):
P: Den var välskriven och innehöll många bra bilder.
M: Den var inte lika detaljrik som den kunde ha varit.
I: Den var möjligtvis lite förhastad.

Labbrapport 2 (Koögat):
P: Jag lyckades skriva en relativt bra rapport trots att jag inte varit alltför deltagande på lektionen.
M: Originalet av denna rapport höll inte måttet.
I: Detta är en uppdaterad version av rapporten.

Labbrapport 3 (Koka vatten):
P: Det var bra att jag fick lära mig att använda numbers i större utsträckning än vad jag gjort tidigare.
M: Rapporten var kanske lite förhastad.
I: Denna rapporten gjordes bara för själva rapportskrivandets skull.

Spektrum

Det naturliga ljusets spektrum

Syfte: Syftet var att undersöka vad som händer med ljus om man skickar det igenom ett prisma. 

Materiel: Prisma, optisk bänk, muff (4st), prismabord, elkub, lampa, lins (+10), färgfilter (rött, blått), lodrät spalt och en spalt.

Utförande: Vi monterade sakerna på den optiska bänken och tände sedan lampan. Vi lät ljuset passera en spalt och sedan ett prisma. När vi hade fotograferat det satte vi ett rött färgfilter framför. Sedan så satte vi ett blått färgfilter framför.

Resultat:

Det vita ljuset: Det ’‘vita ljuset’’ delades till ett spektrum som visade regnbågens färger.

Det blåa ljuset: Det gjorde så att spektrumet visade blått, rött och ytterst lite grönt.

Rött ljus: Det resulterade i att spektrumet blev rött.

Slutsats: Prismat fick ljuset att brytas till ett spektrum. Detta beror på att färgerna med längst våglängd (minst energi) bröts minst och det men det med kortast våglängd (mest energi) bröts mest. 

Labbrapport Kroppens mått

Labbrapport kroppens mått

Syfte: Att hitta skillnader och likheter mellan killar och tjejers kroppsmått.

Utförande: Vi började med att mäta fotens längd sedan mätte vi: Vingbred, näsa, underarm, två leder på pekfingret, hela pekfingret, hattmått, runt axlarna och höfterna. Sedan jämförde vi varandras resultat och räknade ut en genomsnittsperson.

Materiel: Måttband

Resultat:

Slutsats: Genomsnittstjejen var något större än genomsnittskillen. Killen var dock lite bredare runt axlarna.

Historian (edited)

Det var mörkt, det enda ljuset var månens bleka sken som lyste upp de mörka sanddynerna som annars var så ljusa i solens värmande sken. Det var stilla om natten, inte ett ljud hördes, inte ens vindens vinande kunde höras denna stilla natt. De oändliga sanddynerna sträckte sig så långt ögat kunde se och antagligen långt bortom även det. 

Detta var den andra dagen han hade tillbringat i denna stekande mardröm. Endast två dagar hade passerat, en tid som kändes som evigheter i detta land. Hur han ens kommit dit från början kom han knappt ihåg, han mindes bara ett starkt sken och sedan en kraftig smäll. När han vaknade upp var han här, mitt ute i en stekande öken, övergiven och ensam, utan en aning om var han faktiskt befann sig. Under dessa dagarna hade hans primära fokus varit att hitta vatten, trots att han inte var törstig. Men det fanns inget vatten... Detta enda som fanns var sand, sand och mer sand så lågt man såg.

Efter tre dagars vandring i jakten på vatten hittade han något, vad det var visste han inte om det ens var någonting och inte bara ännu en illusion orsakad av den extrema hettan och bristen på vatten. Men vad det än var så var han glad att han hittade någonting i denna ödemark, även om det så bara var en sten. En förbannad sten. Men när han äntligen anlände till det enorma stenliknande objektet såg han att det var långt mer än bara en sten. Den var alldeles svart och täckt med främmande inristningar. Dessa symboler täckte hela stenen och bildade mönster och bilder. Det var inga hastigt inristade runor heller. De var perfekt symetriska och många detaljer var uthuggna, detaljer som skulle kräva mycket tid och omsorg att göra. Han granskade stenen, lät ögonen glida över alla dess ytor.

Det var en obelisk. Den hade en kvadratisk form som sträckte sig upp mot den klarblåa skyn. När han vidrörde den kände han den brännaned värme som stenen fått av oändligheter i detta land. Detta var ett tecken på liv, naturen skulle omöjligt kunna ha skapat detta själv. Men vem, och varför? Och levde än den som reste denna obelisk? Det var frågor som han visste att han inte skulle få svar på, för vem skulle kunna svara honom? Han visste mycket väl att han var ensam här. Det var möjligt att någon hade levt här, men de måste i så fall försvunnit. Ännu en gång återkom frågan; varför? Det var möjligt att denna obelisk berättade om det, men eftersom han inte förstod vad som stod där så kunde han bara anta...

Han undersökte den mystiska obelsiken under de få soltimmar som fanns kvar av dagen. En sak han lade märke till var att ett speciellt tecken var återkommande, det fanns på nästan varje rad av runor och tecknet stod även ovanpå obelisken gjutet i något främmande material från länge sedan. Symolen stod som ett vakande öga över den svarta obelsiken, något som verkade lite skrämmande då han inte visste vad det innebar. 

På natten noterade han hur obeliskens text nästan började lysa, det var som om den plötsligt vaknade till liv efter en lång och djup sömn. Den nu svagt grönlysande obelisken delades och öppnade upp sitt inre. Det var nu åtta delar som svävade i perfekt symmetri som om någon osynlig kraft höll dem på plats under denna besynnerliga händelse. I dess centrum fanns det ett grönt klot som lyste upp marken omkring honom. Vad det var som hände var svårt att säga, men hans nyfikenhet övervann snart hans rädsla. Han sträckte ut sin hand för att iallafall få vidröra det mysteriska klotet innan obelisken återgick till sitt tidigare stadium. Allt eftersom hans hand närmade sig kände han hur marken började skaka, hur själva jorden gav vika under honom. Men precis innan han kunde vidröra klotet försvann marken under honom och drog med sig honom ner i djupet.

När dammet väl hade lagt sig så blottades hela obelisken, det visade sig att den var mycket större än vad man hade sett från ytan. Nu var hela obelisken öppnad och fortfarande följde den den perfekta symmetrin från tidiagre. Han ville komma närmare den, men han kunde inte röra sig, det var som han var dömd att beskåda obeliskens tillvaknande, utan att själv ha någon roll i det hela. Ur obelisken trädde en mörk figur fram, trots det starka skenet kunde han inte riktigt placera vem figuren var. Den mörka figuren kom allt närmare, till slut så pass nära att han skulle ha kunnat vidröra den om han fortfarande besutit förmågan att röra sig. När figuren äntligen blottade sitt ansikte drabades han av en plötslig skräck, ansiktet var inte mänskligt. Det var något äckligt och förvridet som nu stod framför honom.