Kapitel 1 Den nya världen
Den 6 April 1775
Det var en tidig vårmorgon och solen hade precis börjat stiga. Men trots tiden var hamnen i allra högsta grad levande. Folk höll på att lasta på stora lådor på ett snart avgående skepp eller att ta farväl av kära som snart skulle fara iväg. Någonstans långt borta hördes en fiskmås gälla skrik. Den kalla daggen låg fortfarande kvar på bladen, vilket fick träden att glänsa fint i morgonsolen. Luften var dock fortfarande kall efter den kyliga natten och stank av tång och fisk. Vattnet glänste vackert när solens första strålar nuddade dess kalla, mörkblåa yta .
Mitt i den stirriga folkmassan skulle precis en ung man stiga på ett skepp till den så kallade ’‘nya världen’’ för att börja om på nytt. Hans familj hade betalat en mycket stor summa riksdaler för att ens få honom så har långt, och dyrare skulle det bli. Men han hade ändå ingen direkt anledning att oroa sig eftersom majoriteten av hans kostnader redan hade blivit betalade.
Skeppet, som han skulle nu skulle befinna sig på under den långa resan, hette Victoria och hade en svensk flagga hissad högst upp på masten. Det lilla träfartyget skulle lämna Göteborgs hamn när kyrkans klocka ringde sju gånger.
Inuti var skeppet litet och mörkt, men det var inte någonting i jämförelse med den hemska lukten. Stanken han nu kände var obeskrivlig, det luktade rutten fisk. Han hade svårt att finna sig i att tillbringa de närmaste veckorna i denna håla. Men han fick inte klaga, för han var lyckligt lottad som ens fick den här fantastiska chansen.
De flesta som steg på skeppet var ensamma män som skulle skickas till Amerika för att arbeta in tillräckligt med pengar för att betala för restan av deras familjers resa. Visst fanns det andra också, men de var mycket få. Men en sa hade de alla gemensamt; de var ensamma. Anledningen till detta var mycket enkel, det var helt enkelt för kostsamt att skicka iväg flera familjemedlemmar. Alla tycktes vara ganska exalterade, men ingen verkade direkt glad över att ha blivit utvald att åka iväg. Själv kände han en blandning av rädsla och ensamhet.
Strax efter att han hade lämnat sina saker tog han upp den enda boken han ägde. Det var en liten del av bibeln. Han förstod inte mycket av de tecken som stod där, men det var ändå ett mycket värdefullt föremål för honom. Den var mycket sliten, vilket inte var konstigt med tanke på hur ofta den hade blivit läst under årens gång. Boken som han nu höll i handen var hans enda minne av sina nu bortgångna föräldrar. En enda liten trasig bok var det enda han hade kvar. När han tänkte en längre stund på det hela kom han fram till att han var helt ensam här i världen, helt ensam... Men han var alltför stressad för att hinna tänka på det nu. Båten skulle snart lämna hamnen.
Men han antog att han skulle ha tid att ta sig till puben längre ner på gatan. Där skulle han köpa med sig lite brännvin till resan, och om tiden räckte ta sig ett glas där med. När han väl var inne på den mörka puben kände han en stark lukt av sprit och mat. På väggarna hängde tavlor med alla möjliga motiv, allt ifrån tidigare ägare till olika landskap. Många av tavlorna såg ut att vara gamla och hade många fläckar på sig.Den mörka puben var full av folk, mestadels sjömän och en och annan resenär som väntade på en båt någonstans. När han lyckats tränga sig igenom den muntra folkmassan och fram till den smutsiga disken undrade bartendern vad han ville ha. Efter en stunds betänketid bestämde ha sig för att beställa ett glas av det billigaste brännvinet de hade. Han kunde mycket väl ha köpt det dyrare vinet, men han ville inte riskera att inte ha råd med resan.
Vinet som nu stod framför honom saknade både färg och lukt. Det smakade beskt, riktigt beskt. Han kunde inte komma ihåg att han någonsin hade smakat ett så starkt vin. Ett par glas senare var världen snurrande. Vinet hade haft en mycket oväntad (och oönskad) effekt. Denna effekt hade lett till att han började känna sig både trött och yr. Han lutade sig mot disken och bad om att få ett glas vatten. Medan han väntade på vattnet började han att studera folket därinne. Hans uppmärksamhet drogs snart till en mycket högljud grupp. Gruppen, som verkade bestå av fem män av varierande ålder, såg ut att spela någon form av kortspel.
Men han hann knappt mer än att kolla på dem innan bartendern gav honom ett glas med vatten. Vätskan i träkoppen såg inte ut som vatten, det var snarare mörkt och grumligt. Han tänkte inte dricka det där, vad det än var. Han tänkte minsann klaga för detta.Vatten borde enligt honom vara klart och kallt, inte ljummet och smutsigt.
Han lämnade koppen med det smutsiga vattnet och försökte få kontakt med den något knubbiga bartendern som stod ett par meter ifrån honom. Men bartendern var så pass upptagen med något annat att han inte verkade svara på någons beställningar. Vad han höll på med såg han inte, men av ljudet att döma bråkade han med någon. Den biten av bråket han hörde tycktes handla om en obetald skuld. Fler detaljer än kunde han tyvärr inte uppfatta. Personen som han bråkade med hade mycket fina kläder. Mannen såg ut att tillhöra adeln eller i alla fall ha mycket pengar. De andra människorna inne på puben sa att mannen var Karl Knutson och att han var den som ägde huset som de befann sig i.
Då hörde han något som kom väldigt olägligt; de sju klockslagen som han hade väntat på hela morgonen. Det kunde inte ha kommit olägligare, han var fortfarande dåsig efter vinet och så var han tvungen att knuffa sig igenom massan för att ens komma ut. Det och det faktum att han hade träskor som var svåra att springa i ledde till att han snubblade innan han ens kommit ut på gatan.
När han höll på att resa på sig såg han hur skeppet sakta flöt iväg mot horisonten. Vilket misslyckande denna dag var. I alla fall så här långt, även om han tvivlade kunde man ju alltid hoppas på att något bra skulle hända senare framåt dagen.
Nu visste han inte riktigt vad han skulle göra, han ville knappast återvända hem då hans något stränga föräldrar antagligen skulle bestraffa honom på något sätt. Men var skulle han annars ta vägen? Och hur skulle han göra med alla brev de skickade? Men det största problemet återstod dock; pengarna. Hans familj räknade med att han skulle sända en liten summa pengar då och då för att så småningom kunna betala hela familjens färd till Amerika.
Då fattade han ett av de sämsta besluten som han någonsin fattade. Han skulle ljuga. Han skulle svara på alla brev de skickade och säga att han hade det bra i Amerika. Vilket resultat detta skulle få i det långa loppet hade han inte en aning om och det orkade han ärligt talat inte bry sig om nu. Livet hade tillräckligt med bekymmer nu. Han fick ta det som det kom för det fanns inte mycket mer att göra.
Han antog att han kunde följa landsvägen tills han hittade någonstans där han kunde börja om på nytt. Den tanken fick honom att känna som om allt skulle ordna sig till sist. Men den långa resan återstod dock...
Kapitel 2 Misslyckandet
Den 30 April 1775
Drömmen var krossad. Alla hans förhoppningar om att kunna börja om igen hade misslyckats. De senaste veckorna hade han stannat på ett gammalt värdshus och desperat försökt att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att betala för mat och husrum. De mynt han hade med sig från början hade inte räckt långt. Pengarna hade räckt i ungefär en vecka, en fjärdedel av den tiden han hade hoppats att de skulle räcka.
Varför det hade blivit så här visste han inte, men han misstänkte att tanten som ägde stället hade märkt att han hade pengar och sedan höjt priset för honom. Denna misstanke var inte en obefogad sådan då han faktiskt hade sett hur hon sneglade på folks värdeföremål. Tanten såg mycket gammal och sliten ut och det var något som hon använde mycket flitigt. De flesta besökarna trodde att hon bara var någon gammal tant som inte visste någonting, men det var hon minsann inte. Efter de veckorna som han hade tillbringat där hade han sett allt möjligt folk som hade kommit och gått. När han först anlände tänkte han inte stanna där mer än i ett par dagar, men så hade det inte blivit. Han försökte intala sig själv att det var det goda ölet eller den fina naturen som omgärdade huset som höll kvar honom. Men sanningen var en annan; han var skuldsatt. Och det var ingen liten skuld heller. Han var skyldig hela sju riksdaler till den där gamla tanten.
Det var i princip omöjligt att tjäna ihop sådana summor pengar utan att antingen stjäla eller arbeta av skulden, vilket skulle tvinga honom att arbeta på gården under avskyvärda förhållanden tills han hade arbetat av skulden. Han ville verkligen inte göra det då han sett hur hon behandlade de andra drängarna på värdshuset.
Området kring huset bestod mestadels av barrskog, men det låg en del åkermark längre ner på vägen. Det var en mycket vacker syn på våren, alla knoppar som började slå ut och fåglarna som kvittrade när solen gick upp. Om situationen hade varit en annan hade han nog varit ute för att vandra i skog och mark nu, men det fick han inte göra ty den där förbannade tanten inte lät honom på grund av rädsla att han inte skulle betala sin skuld.
Medan han tänkte på läget tittade han ut genom rumsfönstret. Fönstret i hans rum var riktat mot staden som låg en bit västerut. Det ända man kunde se var en och annan rökpelare som sakta steg från något hus och det höga kyrktornet som pekade upp mot skyn. Det ynkliga tornet såg inte ut att vara något viktigt på så här långt avstånd, men om man var närmare så var det en riktigt mäktig syn. Stadens kyrka var mycket gammal och det fanns oändligt med myter som var i cirkulation gällande den. Men den var även en mycket vacker kyrka. Han hade dock endast besökt den ett par gånger och det var när hans far hade tagit med honom in för att hjälpa till att sälja allt de odlat under årets gång.
Men dagarna då hans fader tagit med honom var nu borta sedan länge. Alla dessa minnen fick honom att nästan längta tillbaka dit, till den livliga staden. Han svor tyst för sig själv över att han hade missat båten och satt sig själv i den här situationen. Men saknaden av den stora staden var ingenting mot vad han saknade sin egna familj. Han längtade helt enkelt hem, något som han inte kunde göra något åt. Eller, egentligen kunde han bara gå rakt hem och erkänna allt, men rädslan för vad som skulle hända om han faktiskt gjorde det var något starkare än hans hemlängtan.
När han var som djupast nersjunken i sina tankar ställde plötsligt den gamla tanten framför honom. Det var ingen vacker syn, nej, hennes rynkiga ansikte var format till ett tandlöst grin. Han insåg genast vad hon ville, hon ville ha pengarna.
Hur han skulle lyckas med att undvika att behöva skriva på ett förnedrande kontrakt där han frivilt skulle gå med på att arbeta under slavliknande förhållanden utan betalning under flera år bara för att bli av med sin skuld visste han inte, men han var tvungen att komma på något snabbt. I hans huvud började då alla minnen av sina dagar som dräng spelas upp igen.
Den 3 Oktober 1771
Den kyliga höstvinden trängde igenom både täcket och den filt han hade över sig. Den kalla luften kom in genom de många sprickorna in väggarna. Eftersom han ändå hade vaknat tänkte ha natt han ändå kunde stiga upp nu, det fanns ändå ingen mening med att ens försöka somna om då den kalla luften skulle hålla honom vaken. Ingen märkte när han steg upp ur den säng han delade med sin bror. Som vanligt på morgonen (i alla fall när det var höst och vinter) hämtade han ved till en varm brasa som förhoppningsvis kunde värma upp det lilla huset som han delade med resten av sin fattiga familj. Resten av hans lilla familj tycktes fortfarande sova djupt. Klockan tycktes vara före lite före sju då solen precis hade börjat stiga. Solen var än så länge bara en liten ljusstrimma långt bort vid horisonten. Det fanns inte mycket han kunde göra så här dags då dagens höjdpunkt var när hans fader skulle ta med honom till stan för att sälja de sista potatisarna som de hackat upp under de senaste veckorna. Han antog att han kunde börja förbereda den gamla trävagnen och lasta på allt som skulle säljas.
Egentligen skulle hans äldre bror följa med fadern, men han hade insjuknat i en kraftig feber och tvinats ligga i sin säng i flera dagar. Han pratade knappt och åt gjorde han inte. Modern bad en bön för honom varje kväll innan hon gick till sängs. Alla var oroliga för honom då hans tillstånd förvärrades för varje dag som passerade. Modern hade kallat in en präst för att han skulle kunna utplåna demonen i honom. Själv trodde han inte att det berodde på någon demon utan snarare på det faktum att han antagligen ätit något dåligt. Prästen verkade förstå att det inte fanns mycket man kunde göra för honom. Han sa att hans liv var i guds händer och att vi skulle trösta oss med att han skulle till ett bättre ställe, där han var för evigt med den underbara herren. Själv hade han börjat tvivla på allt tjafs om gud och djävulen. Gud gjorde ändå inget för människan förutom att ställa till besvär och att straffa folk för att de försöker överleva.
Mitt i hans tankar hörde han sin bror hosta kraftigt. Han rusade genast för att försöka hjälpa sin sjuke broder. Brodern fortsatte att hosta kraftigt medan han själv desperat försökte komma på något sätt att hjälpa honom. Efter ett kort ögonblick av ren panik väckte han sina föräldrar. Föräldrarna reagerade först inte på vad han sa, då de precis hade vaknat. Det var först efter ett par oroliga sekunder som de faktiskt vaknade och reagerade på hans skrik. När hans fader väl hade förstått vad situationen handlade om flög han upp ur sängen och fram till brodern. Mamman reste sig inte lika snabbt, men när hon väl kommit upp ur sängen gick även hon fram till den nu så klena pojken som ensam låg i sängen. Hon kände varsamt på hans panna. Den var så pass varm att hon tyckte att vi skulle ta av hans täcke för att han inte skulle svettas för mycket, men när de avlägsnade filten såg man hur brodern kröp ihop som om han frös. Mamman lade genast tillbaka filten. Då sade pappan: Vi kan inte ha det så här, pojken plågas ju! Vi får hämta prästen. Efter en kort konversation mellan hans två föräldrar blev han utsänd för att springa till kyrkan ett par hundra meter bort vid byn och hämta prästen. Han insåg att de träskor han oftast använde inte skulle hjälpa mycket nu.
Den gamla trädörren som ledde ut till vägen var tung och gångjärnen var rostiga. Gården hade tillhört familjen i flera generationer. Det hade varit nära att familjen hade behövt sälja den när skördarna hade slagit fel. Men de hade alltid klarat sig på något mirakulöst sätt. Vägen som ledde till kyrkan var smal och gammal, några trodde att den hade varit där före man byggde huset.
Den 5 Oktober 1771
På den träskylt som hastigt hade snickrats ihop stod det följande: Per-Gustaf Nilson 28 Mars 1759- 3 Oktober 1775. Prästen stod och predikade om allt från hur Per hade varit när han levt (trots att han inte kände särskilt bra) till hur viktigt det var att man aldrig slutade tro på gud. Talet skilde sig inte mycket från de andra tal han höll när andra människor gick bort. Det kändes som om detta tal bara var ett i mängden, som om prästen inte brydde sig ett dugg om det faktum att hans bror avlidit. Han blev både arg och ledsen av detta. Familjen hade spenderat sina sista slantar på denna begravningen, och den borde i sådana fall ge honom ett värdigt avslut på livet. Men, nej byns präst brydde sig inte alls om de fattiga och magra invånarna i byn, bara han fick sin tiondel blev han nöjd. Olof var en usel präst, visst han gjorde sitt jobb men han gjorde det varken bra eller brydde sig om resultatet.
Den 30 April 1775
Alla minnen...Av alla personer som hade dött i hans familj var nog brodern den han saknade mest, visst han saknade sina föräldrar med men de hade inte stått lika nära varandra som de två bröderna. Det var helt enkelt för mycket. Plötsligt upptäckte han att den svartklädda tanten fortfarande granskade honom. När han återhämtat frågade han vad tanten ville. Svaret var väldigt förutsebart: Pengar. Han lovade att hon hade mer pengar än hon någonsin skulle kunna spendera under kvarstående delen av sitt liv. Utan att ens känna henne hatade han tanten, under de närmaste veckorna hade han lärt sig en sak; pengar ställde bara till problem. Pengar verkade vara allt världen handlade om nuförtiden. Han gav det enda myntet han hade kvar, ett tioöresmynt. Han visste mycket väl att det inte skulle göra mycket åt skulden, men han antog att varje öre skulle hjälpa till en liten bit. Det gamla myntet låg snart djupt nere i hennes ficka, tillsammans med flera andra mynt som hon lyckats få ut ur gästerna på värdshuset. Detta var en konversation han helst skulle slippa. Han var nu tvungen att betala av skulden (vilket han inte kunde på grund av pengabrist) eller att börja arbeta som dräng hos henne.
Efter en lång och förnedrande konversation blev det beslutat att han skulle arbeta som dräng under tre års tid för att betala av sin stora skuld. Nu ångrade han alla kvällar han hade tagit ett par glas extra bara för att han hade pengarna till det. Hans kortsiktighet började nu visa sina brister, och det kunde inte ha kommit olägligare.
7 Maj 1775
Våren hade börjat komma, bladen hade slagit ut och fåglarna kvittrade. Skogen var grön igen efter alla månader av kyla. Solen steg tidigare än någonsin, men i detta fall var det inget positivt då det var då hans arbete började. Det hårda arbetet han hade blivit tvingad att göra var olidligt och ibland till och med farligt. De tunga stenar han skulle lyfta verkade väga långt över 20 kilo. Det kunde krävas flera personer för att ens lyfta upp en av dem, och det faktum att det fanns en hel åker full av stenar och åkrar gjorde inte saken bättre. Men det fanns en speciell sten som var gigantisk och som ingen hade lyckats att ens röra på. Den gamla tanten brukade tjata om hur klena alla var som inte lyckades att lyfta den. Ibland lät hon till och med bli att ge mat till de som försökt och misslyckats, inte för att maten hon gav oss inte var särskilt bra, den bestod mestadels av lax och saltsil. Just nu fanns det få saker som han avskydde så mycket som lax. Det var det enda han hade ätit under en plågsamt lång tid (tyckte han, det hade bara gått ett en vecka) Därför lät folk oftast bli att ens röra den.
Detta förtryck fortsatte dag efter dag, vecka efter vecka. De fick alltid samma tråkiga föda, och så var man tvungen att arbeta från soluppgång till solnedgång. Den ända vilan man fick var på söndagarna när man skulle gå till kyrkan, visst det slog arbetet, men det var ändå inte mycket till vila. Men det var ändå veckans höjdpunkt att få gå in till stan, oftast brukade han ta en tur till stadens torg för att lyssna på alla som talade om ett bättre och rättvisare liv. De pratade om hur viktigt det var att alla hade samma rättigheter. De klagade på adeln och alla rika biskopar som bara tog alla pengar för sig själva. Han kunde inte låta bli att förundras över deras mod, han skulle minsann inte stå och säga sådant mitt ute på ett torg. Vem vet vem som skulle kunna gå förbi och höra det och sedan skvallra för polisen eller någon annan med makt? Men det fanns även andra som pratade där allt ifrån präster som talade om att tron på gud var det viktigaste till någon rikeman som talade om att man inte skulle göra uppror mot de över sig. Alla dessa personer som sade vad de kände för och inte blev rädda för konsekvenserna, det var så här han ville att det skulle vara, alla fick säga sin åsikt och tycka vad de ville utan att någon bestämde vad man fick säga och inte.
Efter att ha hört en speciellt engagerad person beslutade han sig för att också tala om sina åsikter för världen och förhoppningsvis kunde hans röst också göra skillnad och hjälpa till att skapa ett bättre samhälle. Han hade sätt hur drängar och pigor behandlades av de som anställt dem. Det kunde inte fortsätta på det här sättet, villkoren var helt enkelt för dåliga. I Amerika hade de gjort uppror mot alla orättvisor och det skulle han försöka att genomföra i Sverige med. Egentligen vore det nog enklare att bara försöka spara ihop pengar till en Amerikaresa, men han hade sett hur det faktiskt var på gårdarna ute på landet. Han ville inte överge de som arbetat så hårt för någon fet gammal husbonde som själv inte gjorde något. Hur han skulle lyckas med denna nästan omöjliga uppgift hade han inte en aning om, men han skulle lyckas. Det fanns flera andra som hade (eller var) i hans situation och detta skulle han utnyttja till sina egna ändamål. Men hur han skulle bli av med sin skulden visste han inte. Ett förslag verkade dock att gå något snabbare än de andra, visst det var mer riskabelt, men om det fanns en chans skulle han ta den. Denna plan var enkel, han skulle rymma. Flykten skulle förmodligen att ske under en söndagsnatt, då tog sig tanten ofta en kvällssup. Detta faktum skulle han använda till sin fördel. Hon skulle vara så full att hon inte ens skulle märka något om han så gick rakt framför henne. Men för att vara helt säker skulle han försöka se till att hon fick lite av det starkare brännvinet som fanns i källaren. Vinet skulle förhoppningsvis ha en något sövande effekt på henne. Det borde i alla fall vara tillräckligt för att hon skulle bli lite dåsig.
Planen var inte idiotsäker, men den fick duga som den var. Och eftersom det var söndag då så behövde han inte vänta särskilt länge på att sätta den i verket. Nu var det bara att vänta på att mörkret skulle falla. Han hade alltid gillat natten mer än dagen, det var så tyst på natten, inte ett ljud hördes förutom i vissa fall då man kunde höra vinden vina i de kala trädens döda grenar. De stjärnklara nätterna var de bästa, när alla stjärnorna lyste så vackert på den annars så mörka natthimeln.
