Krönikan
Jag går i åttan och livet är en ända stor röra. De saker man en gång såg fram emot verkar nu inte lika frestande längre. Gårdagens drömmar har helt enkelt blivit utbytta mot nya drömmar. Drömmar om att stå på scen med en gitarr på scen, drömmar som ingen annan har någon som helst förståelse för. Men är man envis och besluten som jag är så skiter man till slut i vad andra säger om ens drömmar. Efter tag så försvinner helt enkelt lusten att göra ännu en uppgift som bygger på att repetera samma gamla saker för femtiofjärde gången. Jag ser helt enkelt inte meningen med att göra allt detta. Så klart så hör jag konstant klagomål från lärare och familj och jag undrar: Har de aldrig haft egna drömmar som de hade varit villiga att offra allt för att uppnå? Kan de verkligen vara så förståelselösa? Och deras tjat gör inget annat än att elda upp mina känslor.
Kort sagt: Jag har satt mina ögon på ett mål och verkligen ingenting kan hindra mig från att nå dit. Detta tycker jag alla bör göra, låt ingen annan hindra er från att göra vad ni vill göra med era liv, det är ert och ingen annans.
